Tack!

När jag var liten lyssnade jag en gång på en predikan där pastorn talade om att vara tacksam. Han sa bl.a att det vi inte är tacksamma för är på väg bort ifrån oss. Som många barn nog skulle ha reagerat, blev jag plötsligt rädd att allt var påväg bort ifrån mig..

Så jag gjorde det enda rätta ;) Jag tackade Gud för allt! och då menar jag allt..

Från mamma, pappa, syskonen och hela släkten (alla nämnda vid namn) till mina gosedjur och dockor och mattan på mitt sovrumsgolv..

Jag ville ju inte att något skulle försvinna.. poff!

Idag är räddslan för att allt ska rinna mig ur händerna för länge sedan borta. Men jag tackar fortfarande Gud för maten på bordet, hälsa i min kropp och för min familj och mina vänner.

Men kanske man behöver få tillbaka lite av den där barnsliga tacksamheten i ens liv?

Att inte ta saker för givet i livet, att veta att när saker faktiskt löser sig, gör de det, inte för att jag är så bra i mig själv och kan så mycket, utan för att jag har en far i himmelen som tar hand om mig. Och för det är jag tacksam..

Tack.. /jossi